Introduktion
2012 så inlämnades ett flertal fina fynd till Nordlands fylkeskommun gjorda av en privatperson efter en metalldetektorundersökning i Bitterstad, Hadsel kommun. Dessa var bland annat en del av ett ryggknappspänne, flera pärlor och ett flertal förgyllda bronsföremål. Fynden daterades preliminärt till Vendeltid (i Norge kallad Merovingertid) eller möjligen vikingatid. Efter inledande registrering av området av fylke och museum framförde grundägaren önskemål att plöja jorden, vilket ledde till att Tromsö museum beviljades pengar av riksantikvarien för att göra en mindre undersökning av fyndområdet. Dessa utfördes under fyra veckor i juni 2013 med undertecknad som fältledare. Eftersom jorden som skulle undersökas hade varit relativt hårt brukad under modern tid och de fynd som gjordes med metalldetektor blev funna i matjorden så förväntades det inte någon större fyndmängd. Detta gjorde att undersökningen i utgångspunkt mer sågs som en typ av förundersökning där vi skulle undersöka det som dök upp, snarare än en slutundersökning. Men efter att vi öppnat upp en del sökschakt och en mindre yta så var vi tvungna till att stoppa öppningen för att ha en chans att undersöka det vi funnit. Vi beviljades även två extra veckor i fält (till sammanlagt fyra) och personalen utökades ifrån två till fem personer. I slutänden så fredades hela fältet och de resultat som framkom bör ses som en delundersökning av området snarare än en fullständig utgrävning (Cerbing 2016). Troligen så döljer det sig en hel del mer på Bitterstad.
Platsen
Bitterstad ligger på den mest södra delen av Langöya i norra Nordlands fylke. Öst om ön går Sortlandsundet, en av två färdvägar man kan ta sig om man vill mot norr eller syd med båt utan att sig ut på öppet hav. I syd ligger Lofoten, i öst Hinnöya och i väst Langöya och därefter Nordsjön. Fältet som sådant låg på jordbruksmark intill Langöysundet, ca 4–5 meter över havet. I närområdet har det sedan tidigare registrerats en del gravminnen ifrån yngre järnåldern och inte långt ifrån vår lokalitet så registrerades en större bosättning samma år som vår undersökning (Melsæther 2013).
Figur 1: Lokalitetens placering.
Fynd
Tre typer av anläggningar blev undersökta under utgrävningen på Bitterstad 2013. Gravhögar, båtgravar och i brist på bättre ord, andra typer av anläggningar. I det följande skall främst de två första presenteras, då dessa har mest att säga om platsen (åtminstone efter nuvarande kunskapsnivå om platsen.
Figur 2: Dokumenterade och undersökta anläggningar på Bitterstad (Karta Johan Terje Hole, Tromsö Museum).
Två sönderplöjda gravhögar registerarades på lokalitetens nordöstra del. Båda identifierades genom dess cirkulära gravrännor, men ingen innehöll en säker begravning. Av den sydvästra av de två högarna så återfanns endast runt en fjärdedel av gravrännan och inga andra relaterade anläggningar. Eftersom rännan återfanns i ett schakt så är det möjligt att relaterade anläggningar skulle kunna finnas utanför det undersökta området, men troligen så är det mesta i området förstört. Den nordöstra av de två gravhögarna hade däremot en mycket hög aktivitet i sitt närområde. Förutom själva gravrännan (och de obligatoriska moderna dikena som grävts igenom hela anläggningen) så dokumenterades 26 stycken anläggningar och fritt liggande lager i direkt eller nära relation till gravrännan. Tio anläggningar var små eldstäder (eller möjligen nio, eftersom de två mest nordvästra eldstäderna troligen var en eldstad) eller nedgrävningar med deponerat kol. Fyra var brandlager, flera med sönderbrända järnartefakter vilka inte har kunnat identifieras. Fem var mindre nedgrävningar och tre stora gropar två med deponerade kollager och en i mitten av gravhögen som troligen var gravgömman innan den förstördes (och troligen grävdes ut) av det moderna diket mot NÖ. Slutligen så undersökte vi även tre stolphål, alla av olika typer av konstruktion.
Figur 3: Gravhög (Karta Johan Terje Hole, Tromsö Museum).
Trots att vi grävde sex profiler genom gravrännan så fann vi inget kol som vi kunde datera den med, och eftersom vi hade en mycket liten budget för en så pass intressant grävning (eftersom ingen hade kunnat förutse vad vi skulle finna) så hade vi inte möjligheten till mer genomgående datering av de olika anläggningarna. I slutändan så fick vi nöja oss med fyra dateringar ifrån området, två från anläggningar inom gravrännan (Grop 11 och eldstad 22) samt två utanför rännan (eldstad 1(/2) och stolphål 30). Som figur 5 visar så gav de ett relativt samlat dateringsintryck. Jag skrev i rapporten att gravhögen troligen etablerades runt vår tidräknings början, men jag skulle nog numera hellre lägga den kanske 50 år tidigare. På grund av att gravhögen var fullständigt bortgrävd eller bortplöjd så är det dock mycket svårt att stratigrafiskt säga om gravhögen placerades på aktivitet som tidigare skett i området, eller om aktiviteten grävdes ned i gravhögen. Något som skulle kunna leda till rätt stora skillnader i datering på högen. Den enda indikation vi har är det lilla stolphålet nr 20 rätt nära mitten av gropen. Vad vi fann här var mycket tydligt botten på en tillspetsad stolpe som till synes åtminstone i slutfasen av sin placering slagits/tryckts ned i undergrunden. Detta är intressant av en enkel anledning. Alla andra stolpar som vi fann på lokaliteten var tydligt nedgrävda och hade mycket kraftiga packningslager och stora packningstenar i sina nedgrävningar. Detta beror på att den sterila undergrunden på Bitterstad bestod av extremt lös strandsand med massor av korall och snäckskal. Man kunde bokstavligen stå och trycka ned sin fot i marken om man ville göra det. Detta leder givetvis till att stående anläggningar, som stolpar, blir mycket besvärliga att stå kvar. Något som i sin tur ledde till dessa mycket kraftiga packningslager. Allt detta saknades som sagt på stolpe 20. För mig så tyder det på att denna anläggning blev placerad i mer kompakt undergrund, som exempelvis påfyllningslagret på en gravhög som fått stå ett tag. I väntan på fler dateringar så har jag tolkat detta som att åtminstone en del men möjligen den mesta av aktiviteten runt och i gravhögen har tillkommit efter att den blivit rest. Detta gör den tolkningsmässigt mycket intressant, eftersom det tyder på att högen efter att den blivit rest var mycket viktigt för folket som bodde i området. Eller snarare personen som begravts troligen hade haft (och fortsatte att ha?) ett mycket stort inflytande. Du återkommer inte gång på gång till en grav om den inte har en stor betydelse för dig. Inte minst eftersom detta återbruk ser ut att ha fortsatt under kanske så mycket som ett par hundra år. Då är det flera generationer som återkommer till graven och exempelvis märker ut en på olika vis med stolpar eller gräver ned kollager med brända metallrester i den (dock utan några tecken på bränt ben).
Figur 4: Dateringar ifrån gravhögen.
Förutom gravhögarna så fann vi även lämningarna av fyra säkra och en möjlig båtgrav. Två av dessa båtar, de nordliga, hade bara kölen och ett par plankor bevarade (A1789 och A7817). Medan de två sydliga (A1000 och A2713) var tämligen välbevarade och gav oss en rätt god indikation på hur båtarna kan ha sett ut. De bevarade dimensionerna på båtarna låg på runt 7–8 meter i längd och 1.8–2 meter i bredd. En båt av närmast samma dimensioner ifrån samma tid återfanns i Salme utanför Estland (A7817 daterades till 650–760 e.vt., båten på Salme daterades till 650–780 e.vt.) år 2008. Denna båt tolkades i slutänden som en runt 11.5 m lång och 2 m bred krigsfarkost med plats för upp till tolv roddare. De geografiska skillnaderna mellan båten i Salme och båtarna i Bitterstad är måhända rätt stor, men deras utgrävda utseende, dateringar och troliga konstruktion överensstämmer så pass väl att jag anser dess funktion och ursprungliga utseende också de bör korrespondera.
De fyra båtgravarna i Bitterstad könsbestämdes efter fyndsammansättning då inga människoskelett återfanns i båtarna. De två sydliga båtarna är på så vis möjligen mansgravar medan den nordligaste (A7817) bör vara en kvinnorgrav. I den NV graven, A1789, återfanns inga fynd som kunde ge en indikation åt varken det ena eller det andra hållet.
Figur 5: Övriga dateringar ifrån Bitterstad.
Båt A1000 innehöll fragment av en eller möjligen två sköldbulor (Ts13785.155 och 209) samt möjligen fragment av ett svärd (Ts13785.356). Under konservering och röntgenfotografering av svärdet så ställde sig dock konservatorerna sig frågande till om dessa fragment skall tolkas som ett svärd eller som någon typ av möjligt beslag till en kista. Båtgraven framstod som mycket omrörd under utgrävning och dateringen ifrån den kom tillbaka som 1290–1410. Så troligen så har någon under högmedeltiden grävt sig ned i graven och möjligen plockat upp fynd.
Figur 6: Båtgrav A1000 (Foto Christian Roll Valen, Tromsö Museum).
Båt A2713 tycks dock ha klarat sig ifrån högmedeltida utgrävning och innehöll många intressanta fynd. Främst av dessa två svärd (Ts13785.141 och 142). Dessa var placerade uppå varandra, mycket centralt i graven. Antingen precis till vänster om den döde eller uppå han. Svärden var båda tveeggade, ca 90 cm långa men av två olika typer. På grund av att många intressanta detaljer rostat fast på svärden så valde vi att inte rensa fram dem, utan konservera dem närmast i det skick som de blev funna. Men röntgenbilder av svärden visar mycket tydligt att .142 är mönstersmitt medan .141 till stor del rostat sönder. Förutom detta fann vi bland annat en kniv, en sax, eldflint, ett bryne, en hel del osäkra järnföremål samt två pärlor (en av glas och en av glasfluss) placerad i vad som bör ha varit höfthöjd på den döde. Anledningen till att vi konserverade svärden som de återfanns en stor mängd med organiskt material i direkt relation till svärden. När metall rostar sönder så kan järnatomer som tidigare var en del av metallen ”fly” och ”fastna” i omkringliggande material, något som i stor grad hade skett i grav A2713. Detta ledde till att konservatorerna kunde få fram att .141 hade haft en svärdslida av trä med en insida av läder och troligen päls mot själva klingan. .142 hade en läderslida, men det är mer osäkert om den även hade en träslida. Förutom detta fann de spår av tre typer av textil; fint linne, trolig yllevävnad samt någon typ av textil som ligger mellan dessa i finhet och täthet samt avtryck efter fjädrar. Jag har försökt få dessa avtryck identifierade av lokala ornitologer men dessa har inte kunnat säkerställa vad det kan ha varit för typ av fågelfjädrarna kom ifrån. Denna typ av begravningar med dubbla svärd har ofta tolkats som gravar efter elitkrigare, troligen i nära kontakt med den lokale hövdingen/kungen (Opedal 1998. S49-51).
Fyndmässigt så var utan tvekan A7817 den mest spektakulära. Det var ifrån matjorden ovanför denna som metaldetektorfynden från året innan hade blivit gjorda. Sammanlagt så relaterades 131 fynd till det lilla som var kvar utav båt A7817 (från både 2012 och 2013), varav 101 inte var båtnitar (det som vid de andra båtarna var den utan tvekan högsta fyndmängden). De flesta av fynden var glaspärlor, som vi sammanlagt fann 92 stycken utav. 46 av dessa var enkla gröna tunnformade glaspärlor. Men vi fann även räfflade, segmenterade och millefioripärlor utav en mängd färger och storlekar. Utöver detta fann vi resten av ryggknappspännet, ett närmast identiskt hängsmycke som det som blev funnet 2012, bitar av vad som bör vara två bronsspännen samt bitar av två förgyllda bronsspännen. Ett av de förgyllda spännena kan möjligen vara ett beslag till ett hästbetsel. Vi fann även fragment av mycket fin textil, en del av en kniv/sax, resterna av en trolig skära samt en järnring på 6 cm i dm som också den möjligen skulle kunna tillhöra ett betsel.
Figur 7: Svärdsknapp med mineraliserat tyg (Foto Dusan Perlik, Tromsö Museum).
Förutom gravhögarna och båtgravarna registrerades en del andra anläggningar under utgrävningen. Bland annat ett mycket kraftigt stolphål mellan båtgrav A2713 och A1789. En rad med pinnhål som skulle kunna tolkas som formen efter en båt mellan båtgrav A1000 och A7817. En eldstad något SSÖ om A1789 som daterades till vikingatid. Samt slutligen något som tolkats som en träbelagd väg som gått mellan båtgravarna från NV till SÖ och stoppat mellan båtgrav A1000 och A2713.
Tolkningar
Som denna mycket korta genomgång tydligt visar så är tolkningspotentialiteten ifrån utgrävningen av Bitterstad otroligt hög till trots för de ekonomiska och tidsmässiga restriktioner som vi arbetade under. Skall vi se på båtbyggarkonst, elitbegravningar, relationerna mellan de olika grupperna av konstruktioner, fynden, Bitterstad i sin regionala eller nära kontext? Eller någon av de många andra infallsvinklarna som man kan närma sig materialet på?
Här har jag tänkt att kort diskutera minnesproduktionen på Bitterstad och något om vad kvinnan i grav A7817 kan ha haft för en roll i detta.
Vid en utgrävning av en grav är det lätt att se detta som en händelse, vi finner ett mänskligt kadaver i en (vanligtvis) nedgrävning av något slag. Det som är viktigt att komma ihåg här är att detta bara är en liten bild av en mycket längre process. Detta är sant vid en begravning av en ”vanlig” person, men blir troligen än mer komplicerat när vi har att göra med elitpersoner som vi har på Bitterstad. Än mer i ett samhälle som troligen var nära uppbundet på personliga kontakter och avtal. När elitpersoner i bredare kontaktnät dör, hur skall dessa uppehållas? När en person av denna typ dör är det inte bara en sorg för de närmast sörjande, det har också potential att bli en mycket farlig tid för en större grupp människor i dess närhet, något som arvsstrider under historisk tid visat gång på gång. Krig och generell kollaps av samhällsstrukturen är möjlig om inte tiden kring döden kan skötas varsamt. Vad som bör ha varit viktigt är att om möjligt behålla de band som den döde hade knutit. Kanske genom att framställa den döde i så gott sken som möjligt och visa på dennes inflytande och det goda denne fört med sig. Det som bör ha varit viktigt är att få kontroll över minnet av den döde.
Det primära syftet med en grav är att den döda kroppen är farlig. Den ruttnar, den luktar illa, den kan dra till sig skadedjur och sjukdomar. Det sekundära syftet, men vanligen det vi främst tänker på, är att ha en plats att minnas den avlidne. Men att minnas kan vara mycket, allt från stilla minne av en snäll släktning till hysterisk minnesproduktion som exempelvis de egyptiska pyramiderna. Detta är ett komplext ämne som behandlas inom många ämnen (ex Persson 2011 tar upp en arkeologisk problematik med minne och modern arkeologi) och under senare år även inom ett eget ämne som kallas Cultural memory studies, där syftet är att försöka förstå hur grupper av människor minns. Jag skall här endast ta upp ett par punkter i relation till begravningarna i Bitterstad.
Den första är den stora aktiviteten kring den ena gravhögen på vårt fält. Exakt vad och varför detta skett kommer vi troligen aldrig att få reda på. Men de spår som efterlämnats pekar för mig mot en aktivt minnesskapande process. Att resa en hög över en person är det första som pekar mot detta. En hög är en utåtriktad begravningsform i det att den är där för att ses. Detta var vår döde, hen är gravlagd här och, troligen: hen och vi som bor här har/hade en direkt relation av något slag. På detta vis används den döde för samtida politiska utspel som exempelvis rättigheter till mark och liknande. Det andra som vi behöver tänka över är all den aktivitet som utfördes efter att högen rests, som nämnt kanske upp till ett par hundra år senare. Detta tyder på att man dels mindes personen i graven, samt att den döde på något vis fortsatte att spela en roll i det samtida samfundet. I ett av stolphålen som undersöktes så fann vi ett par spikar, något som kan tyda på att något var uppspikat på dessa stolpar. De efterlevande märkte med andra ord ut graven, kanske med vimplar eller fanor på stolpar. De säkerställde att folk skulle se att denna grav var där. Vad resterande aktivitet skal tolkas som är jag mindre säker på, men man tycks både ha eldat i eller kanske på graven samt deponerat brända lager och ägodelar i graven. Om stolparna skall ses som en utåtriktad minnesproduktion så kanske dessa aktiviteter mer skall ses som en mer intern minnesproduktion där man fortsatte att knyta band till den döde.
Så småningom övergavs dock platsen, men minnet av den tycks ha levt vidare. Det bör ha varit anledningen till att den återupptogs igen 500–600 år senare då en ny grupp av folk ville knyta an sina avlidna till den/de döda i gravhögarna. Inga spår blev under utgrävningarna gjorda av att båtarna hade blivit placerade under en hög. Tvärtemot så återfanns båtnitar ”upp och ned” en bit bortom fören på A1000. Något som troligen har skett genom att denna för kollapsat utåt. Troligen så var dessa båtar nedgrävda så att de från håll såg ut att segla i gräset, återigen troligen extra utmärkta med stora stolpar (A3089 och kanske A3016) och med forntidens gravhögar i bakgrunden. Detta är vad vi kan se genom de arkeologiska lämningarna. Det vi inte kan se är hela den process som skedde innan gravläggningen men även det som troligen skedde i efterhand. Vägen A4995 är intressant i detta sammanhang. Troligen så spelade den en roll både innan, vid och efter själva begravningen. Den skapar ett bestämt rörelsemönster i landskapet, hur man tar sig till och från platsen och hur man rör sig och agerar när man är där. Den strukturerar på vilket vis individer kan/har lov till att samspela med platsen. Samtidigt som platsen som sådan troligtvis var reglerad till vilka personer som hade rätt att vistas där. Båtgravarna i Bitterstad kan på så vis ses som en del av den samtida ideologiproduktionen genom framvisandet av sig själva samtidigt som de återknyter till gångna tiders döda, vilka man troligen ännu mindes. De döda i båtarna skulle ses som en grupp som fortsatte på något som skett tidigare, något närmast naturligt. De mytologiserar sin samtid. Med Roland Barthes ord” […] myth has the task of giving an historical intention a natural justification, and making contingency appear eternal” (Barths, 1972. S 142).
Figur 8: Hängsmycket ifrån Aska (Foto Gabriel Hildebrand, Statens Historiska Museum).
I samband med minne så finns det en del intressant att ta upp med kvinnan i grav A7817. Som den enda (säkra) kvinnograven på ett gravfält med manliga elitkrigare, begraven i en båt som bör vara ett militärt elitföremål av de grader, så måste vi fråga oss vem hon var? Varför fick hon dessa hedersbetygelser? Varför begravs hon i detta sammanhang? I detta sammanhang så kanske ryggknappspännet kan ge oss en möjlig tolkning. Dessa typer av smycken har endast hittats i kvinnogravar, men vi finner dem också avbildade på guldgubbar och på ett fåtal andra artefakter som hängsmycket ifrån Aska i Östergötland (Figur XXX). Placeringen av ryggknappspännen på dessa avbildningar och på de få platser där man funnit dem in situ är alltid kring halsen eller övre delen av bröstet. Vidare så har de vad jag känner till alltid inläggningar av granater, eller där man inte funnit granater åtminstone hålen efter var dessa stenar kan varit placerade. Granaten har genom historien förknippats magi och med eld (Arrhenius, 1962, 1997; Vedeler & Kutzke, 2015), något som fått en del forskare att tolka ryggknappspännen som avbilder av Frejas smycke Brisingamen, det flammande smycket. Det finns många idéer om Freja och hennes roll i mytologin. En som är av intresse i förhållande till Bitterstad är hennes betydelse kring minnet. I Eddadikten Hyndlaljod väcker Freja en völva vid namn Hyndla för att denne skall gå igenom hjälten Ottar Innsteinssons släkt så att denne kan vinna ett vad. Detta har tolkats som att en av Frejas roller var att vara den som minns. Och på så vis att rollen för den som bar ”hennes” smycke var att minnas och då troligen att minnas ättens historia. På så vis så kan det ha varit på grund av kvinnan i grav A7817 som båtgravfältet på Bitterstad blev etablerat där det blev. Genom att minnas ättens historia så var det kanske möjligt att återknyta den till de som var begravda i gravhögarna, personer som det kanske ännu berättades i det vendeltida Nordland. Och jag är glad att vi genom vår utgrävning åter har möjligheten att minnas henne.
Figur 9: Ryggknappspännet ifrån Bitterstad (Foto Adnan Icagic, Tromsö Museum).
Författare: Mikael Cerbing
Litteratur
Arrhenius, B., 1962. Det flammande smycket. I Fornvännen 79–101.
Arrhenius, B., 1997. Granater som regalier. I Callmer, J. & Rosengren, E. (red) “… gick Grendel att söka det höga huset…”. Arkeologiska källor till aristokratiska miljöer i Skandinavien under yngre järnålder. GOTARC C. Arkeologiska skrifter No 17.
Barths, R., 1972 (1952). Mythologies. The Noonday Press.
Cerbing, M., 2016. Arkeologiska utgrävningar av båtgravar och gravhögar. Bitterstad, Hadsel Kommune, Nordland. Tromsö Museum. https://uit.no/Content/467018/Bitterstad%20rapport.pdf
Melsæther, S.G., 2013. Arkeologiske forundersøkelser i forbindelse med utvidelse av Skagen Lufthavn, Stockmarksnes. Nordlands fylkeskommune.
Opedal, A., 1998. De glemte skipsgraverne. Makt og myte på Avaldsnes. Arkeologisk museum i Stavanger.
Persson, M., 2011. Skatås – utgrävningen av en minneslucka. Bricoleur Press.
Vedeler, M. & Kutzke, H., 2015. Smykkesteiner I middelalderens kosmologi. I Vedeler, M. & Røstad, I.M., Smykker. Personlig punt i kulturhistoriskt lys. Museumsforlaget.
GAST 