Svarta svanar och Sidenparasoll: Senaste nytt från Delsjön

fig1

Att promenera har sina risker – man kan tappa käppen, hatten, eller varför inte en förgylld navkapsel. Bilden föreställer Evander Berry Wall (1860-1940), ”King of the Dudes”, avbildad i New York American 1888.

Under vårsäsongen 2017 kommer GAST fortsätta med vårt forskningsprojekt i Delsjöområdet i östra Göteborg, vilket startade med två resultatrika inventeringar våren 2016. Dessa hade fokus på herrgården Stora Torp, där lämningar efter 1700- och 1800-talets högborgeliga landskapsideal blandas med medeltida och kanske även förhistoriska spår.

Projektet, vilket sker i samarbete med och med stöd av fil. dr. Roger Nyquist – en erfaren fältarkeolog och en riktig GAST-veteran – har både vetenskapliga och pedagogiska aspekter. Dels vill GAST vara med och bredda kunskapen om ett hittills mycket outforskat område och dess kulturarv, dels vill vi bidraga till att studenterna vid Institutionen för historiska studier på GU får en extensiv och tvärvetenskaplig förståelse de olika disciplinernas specialkunskaper, t.ex. hur man kan inventera ett landskapsrums olika kronologiska aspekter.

Med lite tur kommer vårsäsongen 2017 föra med sig inte bara ytterligare inventeringar i fält, utan även en arkeologisk utgrävning (kombinerat med historisk arkivforskning). Inget är ännu satt i sten, och detaljerna diskuteras hett i GAST:s projektgrupp, men förhoppningsvis har alla föreningens medlemmar från de olika vetenskaperna något att se fram emot under de kommande månaderna. Stay tuned för en chans att vara med och upptäcka Delsjöområdets dolda kulturarv, och utöka er arbetserfarenhet på kuppen!

En kort försmak på Delsjöområdet…

fig2

Utdrag ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning   8 december 1866

Arkeologin porträtteras, som vi alla vet, ofta som en skattjakt. ”That belongs in a museum!” utbrast Indiana Jones, för att sedan ägna sig åt att plundra guldföremål från den amerikanska ursprungsbefolkningen. Så ligger det naturligtvis inte till, det är för det mesta endast lite oetiskt och mycket oglamoröst. Ibland har man turen att gräva rituella offerfynd, eller liknande. Men oftast är det faktiskt två sorters föremål man hittar: Bortkastat skräp och borttappade ägodelar. För den första kan man läs t.ex. Rubbish!: The Archaeology of Garbage (Rathje & Murphy 2001), och för det andra kan man läsa dagstidningen. I Delsjöområdets fall har det blivit många borttappade ägodelar genom åren.

Nedan är en sammanställning av tidningsnotiser över föremål (och i ett fall, ett djur!) som borttappats eller upphittats i trakterna kring Stora Torp och Delsjöområdet. Dessa (vilka har återgivits helt som de stod i sitt ursprungliga format) sträcker sig mellan 1854 och 1900. Det kan inte ses som en heltäckande studie, men några guldkorn finns i alla fall! Tydligt är den höga sociala status vissa av personerna som spatserade – eller, i flera fall, red –  omkring i Delsjöområdet under slutet av 1800-talet hade, och när på året de gjorde dessa utflykter. Med få undantag rör det sig om antingen somrarna eller den sena våren (framförallt kristi himmelsfärd). Ta en titt!

  • I Thorsdags afton förlorades emellan Stora Torp och Staden ett Sidenparaply; egarens namn uppgifves å annons-kontoret. [7380]” – 22 juni 1854, Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning.
  • Ett Parasoll af svart siden med hvitt foder upphittades på gångstigen emellan Gårda och Stora Torp; hvar det kan återfås emot annons-kostnaden uppgifves å annons-kontoret. [6319.]” – 26 juni 1855, Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning.
  • På vägen emellan Staden och Stora Torp borttappades i går ett Sadelunderlag eller en så kallad Voilock, till färgen gredelin med röda ränder, hvilken upphittaren mot vedergällning torde återlemna efter anvisning å annonskontoret. Göteborg den 25 Augusti 1862.” – 26 augusti 1862, Göteborgs-Posten.
  • Söndagen den 1 Juli förlorades i trakten kring Delsjön en blå sidenhalsduk med gula kanter. Rättsinnige tillvaratagaren torde mot vedergällning inlemna densamma å denna tidnings annonskontor. [9378.]” – 4 juli 1866, Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning.
  • Som den svarta Svan, hvilken för omkring 2 månader sedan bortflög från härvarande Trädgårdsförenings lokal, lärer uppehålla sig i grannskapet af egendomarne Kärralund och Stora Torp, utlofvas härmed en belöning af 25 rdr rmt åt den, som återlemnar fågel lefvande och oskadad. På samma gång anhålles vänligen att ingen må skjuta eller på annat sätt döda det sällsynta och dyrbara djuret. Göteborgs Trädgårdsförening, g. Georg Löwegren. [17,764.]” – 8 december 1866, Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning.
  • En schalnål af silfver borttappades Pingstdagen i närheten af Delsjön. Hederlig vedergällning erhålles, då samma anmäles å annonskontoret. [8556]” – 9 juni 1870, Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning.
  • En knif är upphittad vid Delsjön och kan på beskrining återfås. Närmare i C. P. Langes blomsterhandel. [21808]” – 29 juni 1882, Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning.
  • En guld-fingerborg, hittad i närheten af Delsjön, återhos hos Tegnér, Jacobsson & Co.” – 13 maj 1886, Göteborgs-Posten.
  • Under ridning den 12 d:s på vägen emellan Carlsberg, Danska vägen och Stora Torp, är borttappad en ljusgrå vojlock, med blå kanter. Tillvaratagaren torde godhetsfullt återlemna densamma mot vedergällning på Göteborgs Ridhus.” – 14 augusti 1886, Göteborgs-Posten.
  • Ett paraply upphittades Christi himmelsfärdsdag vid Delsjön och kan mot annonskostnaden återfås hos C. Lundholm, Rygatan 15, Annedal. (22689.)” – 12 maj 1893, Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning.
  • Den 1 d:s på vägen till Delsjön borttappades en till en vagn hörande förgyld kapsel. Rättsinnige upphittaren torde mot vedergällning inlemna densamma till Carl Wincrantz, Drottninggatan 64 B. (Nord. A.-B. 1120X1) 02324– 9 augusti 1893, Göteborgs Aftonblad.
  • En Guldbrosch förlorades Kristi Himmelsfärdsdag vid Delsjön. Rättsinnige tillvaratagaren torde mot vedergällning inlemna densamma i J. A. Burlunds Charkuteri, Stampgatan n:r 68. 08790– 22 maj 1896, Göteborgs Aftonblad.
  • Ett hvitt sadeltäcke (boylock) förlorades i lördags vid ridt mellan Ridhuset, Delsjön, Kärralunds gård, Bagaregården, Gårda–Ridhuset. Rättsinnige upphittaren erhåller vedergällning om detsamma inlemnas till Nordfelt, Ridhuset. (S. T. A. 09914) 5557d– 15 maj 1900, Göteborgs Aftonblad.

GAST kommer antagligen inte upptäcka några förflugna svanar eller (förgyllda) navkapslar under våra utgrävningar eller inventeringar, men det är väl värt att minnas hur de artefakter vi faktiskt hittar har hamnat där de är, ett par hundra år senare. Tills vi återkommer med mer info kan ni läsa mer om Delsjöområdets historia på DENNA sida vilken drivs av fil.dr Per Hallén.

Annonser

Fiskdammar i parkkanten

Under våren 2016 utförde GAST, i samarbete med Fil. Dok. Roger Nyqvist, två inventeringar i Delsjöområdets norra del, kring Stora Torps herrgård.

Under den kulturhistoriska och kartografiska förstudien inför inventeringarna upptäcktes det att Stora Torps herrgård, en lantegendom med rötterna i en medeltida by men med mer direkta anor till 1550-talet (Hallén 2007), under 1700-tal och tidigt 1800-tal ägnade sig åt en rad aktiviteter som knappast skulle associeras med dagens välklippta parkmiljö. En av dessa är fiskodling. Under förstudien noterades att det i 1815 år karta över frälsehemmanets ägor fanns fyra olika dammar markerade, klarblåa och mycket tydliga mot bakgrunden (se figur 1). Samtliga ligger i herrgårdens södra del, nära dess utkant, och utanför de huvudsakliga trädgårdsodlingarna.

I kartans beskrivning av herrgårdsägorna nämns tre av dessa fyra i korthet. De två västligaste (markerade som nr. 1 och 2 i figur 1) är helt enkelt 2ne dammar, vilka är belägna i herrgårdens trädgård. Denna innehåller i övrigt även ”flere slags Frukt och Vilda Träd […] Orangerie, Drifbänkar, m: m:”. Den tredje dammen (nr. 3) sammanfattas med ”hönsgården med dammen”, vilket naturligtvis gör det kanske mer troligt att den utgör endast vattenkälla till hönsen. Den fjärde (nr. 4) ges inget omnämnande alls, utöver att det ligger mitt på gränsen mellan det något mystiska området Kålhagen (vilket vid denna tid knappast används för kålodling, och där även ”punschverandan” och den närbelägna torpruinen går att finna idag) och Ny Gärdet. Kring denna plats ligger idag Stora Torps gård, vilken genomgått stora förändringar sedan dess.

larsson (1).png

Figur 1. Liten sektion av den stora kartan från 1815, med de fyra olika dammarna samt ett flyttblock markerade. Den röda linjen i syd visar parkens dåvarande gräns mot utmarken – idag har skogen dragit fram åtskilliga meter norrut.

Denna karta över 1815 års parkmiljö visar överlag en mycket tydlig bild av även det sena 1700-talets Stora Torp, innan de stora förändringarnas tid på herrgården under 1800-talets mitt. Kanske är det en av dessa dammar, eller om inte annat deras direkta företrädare, som den 10e januari år 1783 omnämns i en kungörelse i tidningen Götheborgs Allehanda om att Stora Torp var till salu. Utöver fastighetens byggnader, åkrar, gärdesgårdar, syrenbuskar, ca 200st fruktbärande träd, kålrotsplanteringar och så vidare, nämns följande detalj: ”En för några år sedan i gärdet grafwen Rudedam uti en ansenlig mängd Rudor och några Suttare släpte och planterade äro” (Götheborgs Allehanda 1783).

Vad är då ”rudor” och ”suttare” för något? Fiskar, såklart, men mer specifikt än så: Karpfiskar. Rudan (Carassius carassius) liknar karpen, en liten och skinande fisk, medan sutaren (Tinca tinca) kan bli upp till 70 centimeter och är högst slemmig. Arterna är överlevare, speciellt rudan som kan klara sig i vinterdvala i bottenfruset vatten. Medan sutaren ses av vissa som en delikatess äts rudan sällan idag. Förr var det annorlunda, och Cajsa Warg har i sin kända Hjelpreda I hushållningen för unga Fruentimber från 1755 med flera recept på fisken, bland annat ett kallat Rudor stufwade med miölk och Kräft-stiertar (Warg 1770: 241).

Ruda och sutare har en mycket lång historia i Sverige i koppling till akvakultur, och fiskodling av dessa arter kan tidigast spåras i arkiven till 1470-talet, även om vissa tecken finns på även tidigare förekomst i landet (Bonow & Svanberg 2012). Från början var fisken en värdefull resurs i det katolska Sverige under fastetiderna, vilket även fortsätte länge under den tidiga, hårda lutheranismen. En tidig förespråkare av detta bruk var Petrus Magni, den senare biskopen av Västerås, som 1520 skrev en manual för hur man byggde och använde dammar för odling av rudor och sutare (Svanberg & Cios 2014).

Efter reformationen spred sig fiskdammarna från mer religiösa kontexter till att finnas i stora antal både i städer (Bonow & Svanberg 2014) och på herrgårdar. Under 1700-talets mitt ägnade Carl von Linné, som i merkantilistisk anda förespråkade en mängd olika initiativ för att stärka rikets ekonomi och självförsörjande, en hel del tid åt denna fråga, och bidrog till ett ökat intresse för fiskdammar. 1766 började till och med den svenska staten förespråka akvakultur, men det statliga och vetenskapliga engagemanget hade liten effekt. Få nya anläggningar etablerades utanför fiskodlingens kärnområden på de skånska herrgårdarna, och under slutet av 1700-talet försvann de flesta storskaliga dammarna för rudor och sutare även i Skåne (Svanberg, Bonow & Olsé. Detta innebär inte bara att dammarna på Stora Torp uppkom i helt rätt tidsperiod, de tycks även ha fortsatt existera förhållandevis länge.

larsson-2

Figur 2. Ruda (Carassius carassius), beskriven av Carl von Linné 1758. Foto av Karel Jakubec (2011).

Nå, åter till inventeringen. Under det andra inventeringstillfället, den 17e april 2016, påbörjade GAST sin undersökning mitt i Stora Torps parkområde, vilket idag är en öppen om än kuperad gräsyta – med få likheter till den kraftiga, geometriskt utlagda fruktträdgården på 1815-kartan. Strax söder om denna, i skogsbrynet kring ett par bergsimpediment, kunde vi utifrån kartan lokalisera det troliga läget för de två västligaste av de fyra dammarna på Stora Torp.

Dessa är sedan länge igenfyllda, och har lämnat få tydliga spår i landskapet. Den östligaste (nr. 2) syns ingenting av, medan den västligaste (nr. 1) mycket väl kan finnas spår av. En stentäckt backe, med norrgående sluttning, fanns på platsen, och ledde ner till dammens troliga läge. Flera av blocken är kraftigt påverkade av stensprängning, och många bar – liksom otaliga andra stenar i området – tydliga borrhål från denna process, äntagligen härrörande från 1800-talets vägbyggen och liknande. Det är en mycket svårfotograferad terräng (därav frånvaron av illustrerande fotografier här – se dock figur 3 för en titt på hur skogslandskapet strax innanför parkkanten, med dammlägena i bakgrunden, ser ut). Det verkade vid inventeringstillfället troligt att åtminstone en del av de delvis söndersprängda stenarna kunde härröra från en konstruktion kopplad till dammen, möjligen för reglering av vattenflödet. Denna bild förstärkes av väderförhållandena. Då det under dagarna före inventeringen, samt under själva tillfället, hade regnat relativt kraftigt, så var markerna mycket våta, och en bäck – rinnande ner från berget ovan, ner mot dammläget – hade därmed uppstått. En damm på detta läge har säkert fyllts på av den naturliga avrinningen. Platsen mättes in med GPS, och inventeringen fortsatte efter en del teoriserande vidare. Med hög sannolikhet har dammarna raderats ut under 1800-talets mitt, då Stora Torps trädgårdar gjordes om till en engelsk park, där lummig grönska och naturliga former ersatte geometriska mönster och livsmedelsproduktion.

I dagsläget, efter endast en översiktlig inventering, är det naturligtvis svårt att uttala sig om dessa fiskdammar. Det som dock går att säga är att de utgör ett fascinerande inslag i en högstatusmiljö i det sengustavianska Göteborg (plus ett par år in i Napoleonkrigen), och dessutom ett sådant med hög arkeologisk potential. Om fysiska lämningar av de dammar som markerats på kartan från 1815 skulle kunna lokaliseras så utgör dessa möjligen, i enlighet med Kulturmiljölagen, lagligt skyddade fornlämningar. Inom den i Sverige ännu framväxande trädgårdsarkeologin (ett sedan länge etablerat fält i bl.a. Storbritannien, se exempelvis Currie 2005, vilken finns på UB) har man sedan tidigare visat på de möjligheter som finns för att arkeologiskt undersöka just dammstrukturer. Exempel på detta är Tomarps trädgård i Skåne, där man 2011 med framgång använde georadar för att lokalisera bl.a. fiskdammar med rötter i 1600-talet (Biwall, Jansen & Trinks 2012), och Rosenlunds park i Jönköping där en fiskdamm från sent 1700-tal grävdes ut 2013, med goda stratigrafiska resultat. I det senare fallet kunde man även genom makrofossil provtagning påträffa både ett botaniskt material och ett fiskfjäll, vilket kunde identifieras som kommande från just karpfisk (Pettersson 2013).

Kanske kan även rudorna och sutarna på Stora Torp hittas? Förslagsvis skulle en undersökning, med målet att bekräfta dessa troliga fiskdammar existens, inledas med exempelvis en översiktlig georadarundersökning, samt jordprovtagning med borr för att utan större skadegörelse undersöka de geologiska förhållandena. Säkert kan även ytterligare skriftliga källor hittas undangömda i något arkiv, och användas tillsammans med det referensmaterial som finns från andra liknande platser, för att förstå fiskdammarna i parkkanten. Huruvida GAST har tid och lust till sådant är en annan fråga, men potential finns det absolut.

larsson (3).png

Figur 3. GAST-veteranen Fredrik Gustavsson mäter in ett flyttblock med GPS – mer om det i en senare artikel, kanske – strax söder om de två västligaste dammarnas lägen, belägna bakom denna jättesten. Se nr. 5 i figur 1 för lokalisering.

Litteratur:

Biwall, Anders & Jansen, Jane & Trinks, Immo (2012). Arkeologisk undersökning med georadar vid Tomarps kungsgård. I: Tomarps trädgård och dess vattenanläggningar – ett tvärvetenskapligt, trädgårdshistoriskt projekt, Jakobsson, Anna et al. (red). Alnarp: Sveriges lantbruksuniversitet.

Bonow, Madeleine & Svanberg, Ingvar (2012). Uppländska ruddammar: ett bidrag till akvakulturens kulturhistoria. Uppland 2012: 123–152.

Bonow, Madeleine & Svanberg, Ingvar (2014). Urbana fiskdammar i 1600 och 1700-talets Sverige: strödda notiser om akvakultur i stadsmiljö. RIG: Kulturhistorisk tidskrift 97(4): 215-222.

Currie, Chris (2005). Garden Archaeology: A Handbook. York: Council for British Archaeology.

Göteborgs Allehanda (1783). Kungörelse. 1783-01-10. Göteborg: F. A. Silvander.

Hallén, Per (2007). Storstadens utmark: Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg: Friluftsfrämjandet.

Lantmäteriet (1815) Karta öfwer Inn- och Ut- Ägorna till Frälse Hemmanet Stora Torp uti Göteborgs och Bohus Län, Säfvedals Härad och Örgryte Socken. Tillgänglig på http://www.lantmäteriet.se (Beteckning: 14-ÖRG-51), hämtad 2016-12-08.

Pettersson, Claes (2013). Åter till Rosenlunds park… Arkeologisk förundersökning av RAÄ Jönköping nr 250 i syfte att kontrollera riktigheten i de tolkningar som baserats på georadarkarteringen. Jönköpings stad och kommun, Jönköpings län. Arkeologisk rapport 2013:29. Jönköping: Jönköping läns museum.

Svanberg, Ingvar & Bonow, Madeleine & Olsén, Håkan (2012) Fish Ponds in Scania, and Linnaeus’s Attempt to Promote Aquaculture in Sweden. Linnésällskapets Årsskrift 2012: 85–100.

Svanberg, Ingvar & Cios, Stanisław (2014). Petrus Magni and the history of fresh-water aquaculture in the later Middle Ages. Archives of natural history 41.1: 124–130.

Warg, Anna Christina (1770) Hjelpreda I Hushållningen för Unga Fruentimber. Femte upplagan. Stockholm: Grefingska Tryckeriet.

Nordsand: Om en gård i Arktis.

När jag studerade arkeologi i Göteborg under första halvan av 2000-talet så var fokus lagt, som det skall vara, på närområdet. Efter detta så såg vi ut mot Europa och till viss del världen. Ett område som till stor del ignorerades var Skandinavien norr om Uppsala (måhända en smärre, men inte särskilt stor överdrift). Den enda bok som jag minns vi hade som tog upp detta var Evert Boudous Norrland Forntid  (1992) och någon sida här och där i Göran Burenhults Nordisk Arkeologi (1999, 2000). Så när jag 2010 fann mig själv som fältledare i Finnmark i Nordnorge uppmärksammade jag en stor lucka i min arkeologikunskap, och en region i världen med mer spännande arkeologi än vad jag trodde. Jag har i denna, och i förhoppningsvis några kommande artiklar, tänkt sprida lite ljus över arkeologiska utgrävningar som senare år skett i denna del av Skandinavien.

Nordnorge är ett mycket spännande men samtidigt frustrerade område för arkeologisk forskning, och dessa ting hänger till stor del samman. Eftersom regionen, i likhet med Norrland och andra nordliga områden, har en mycket liten befolkning i jämförelse med dess yta så är utbyggnadstakten mycket låg. Detta leder till förhållande vis få utgrävningar (och jobb…) och med detta en mycket långsam tillväxt av arkeologisk information. ”Fördelen” med detta, om man kan säga så, är att vi vet väldigt lite om väldigt mycket. Något som gör att varje utgrävning kan, och ofta gör, att helt ny information kommer fram som vi inte visste något om sedan tidigare. Jag har under mina sju säsonger i Nordnorge medverkat på ett flertal utgrävningar som har lett till resultat som ingen tidigare visste något om. Detta är givetvis något man kan säga om varje utgrävning, varje gång vi gräver ut en arkeologisk anläggning så tillför vi unik kunskap om denna som ingen kände till tidigare. Men jag anser trotts detta att det är en viss skillnad mellan att gräva ut den hundrafemtionde gården från romersk järnålder i Halland, mot att gräva ut den femte i Nordnorge. Procenten med sedan tidigare okänd kunskap som kan fås fram ur dokumentationen med även mycket enkel analys, är mycket högre. Detta kan givetvis stötas och blötas i det oändliga, men jag hoppas att ni förstår andemeningen av det jag avser. Det är färre bitar av pusslet som har blivit funna här uppe, detta leder till att varje bit ger oss en större idé om vad bilden faktiskt föreställer.

Utgrävningen

I denna artikel skall jag i korthet presentera och diskutera utgrävningen 2014 på Nordsand på Sandsøy, i Harstad kommun, Troms Fylke. Bakgrunden till utgrävningen var att Veivesendet bestämt att koppla samman de tre öarna Sandsöy, Grytöya och Bjarköy med en tunnel mellan Grytöya och Bjarköy och en bro mellan Grytöy och Sandsöy. Under de arkeologiska registreringarna som utfördes av Troms fylke 2011 och 2012 så påträffades en mängd med anläggningar på planområdet på Sandsöy vilka behövde undersökas innan bygget kunde påbörjas. (I Norge så har generellt fylkena hand om registreringen av kulturminnen och universitetsmuseerna har hand om de slutgiltiga utgrävningarna. Med vissa undantag som samiska kulturminnen, medeltida kulturminnen och kulturminnen under vattenytan).

figur-1afigur-1bfigur-1cFigur 1: Lokalisering av lokaliteten. Bild: Mikael Cerbing

Utgrävningarna på Sandsöy utfördes under 4 veckor från slutet av maj till mitten av juni av ett team med fem arkeologer, där undertecknad hade huvudansvar för fältarbetet och herr Hole hade överordnat ansvar för den digitala dokumentationen, en förhållandevis vanlig arbetsuppdelning bland fältledande personal i Nordnorge. Perioden hade överlag normalt Nordnorskt väder med soligt och fint i början av utgrävningen, vilket degenererade till hagelstormar och liknande väder i mitten av juni. I allt undersöktes en areal av nästan 4900 m2, vilken innehöll närmare hundra anläggningar och mycket tydliga spår av fossil åkermark.

Under förundersökningarna så hade man funnit ett tiotal anläggningar vilka gav en mycket spretig datering. Allt ifrån en kokgrop från slutet av yngre bronsålder (1306-1106 fvt.) i den nordliga delen av undersökningsområdet till en annan kokgrop något väst om ytan vi skulle undersöka vilken daterades till slutet av folkvandringstid (386-539 evt.). Försök med gradiometerundersökning hade också utförts (Binns 2011), men dessa resultat avskrevs till stor del redan under den andra förundersökningen 2012 (Bunse 2012). Resterande frågetecken från gradiometerundersökning avskrev vi under slutundersökningarna.

Det har inget syfte att i en artikel som detta att gå närmare in på vad vi specifikt fann under utgrävningarna, utan hänvisar er här till slutrapporten (Cerbing 2016a). Det är dock värt att nämna att vi i det nordliga området av utgrävningen fann få arkeologiska lämningar, endast nio kokgropar/eldstäder av olika storlekar. Men det sydliga (och mycket mindre) området var fyllt med mängder av olika typer av nedgrävningar. Jag skall i resten av texten koncentrera mig på att presentera resultaten och en del av de slutsatser och vidare forskningstrådar som man kan dra utifrån dessa.

Figur 2: Fält Sör A och B. Bild: Johan Terje Hole

Dateringar  

Om vi börjar med att se på dateringsunderlaget ifrån Nordsand (Tabell 1) så ger denna oss en rätt fin historia över lokaliteten. Vi har en inledande mycket sporadisk aktivitet som utspelar sig under sista årtusendet innan vår tidräkning. Någon gång under andra eller tredje århundradet efter vår tidräkning tycks dock en mer permanent bosättning etableras på Nordsand. Denna är i bruk under ungefär fem till sexhundra år innan den överges, troligen någon gång under övergången från mellan 600-talet och 700-talet. Därefter har vi en datering ifrån början av vikingatid (680-800 e.vt. (jag skall senare ta upp varför denna inte kan hänga samman med resterande dateringar)) och slutligen en modern datering ifrån matjorden på lokaliteten.

tabell-1

Tabell 1: Samtliga dateringar tagna ifrån Nordsand. Förutom dateringar tagna under utgrävningen inkluderar detta även dateringar ifrån förundersökningarna samt dateringar tagna för pollenrapporten.

Stratigrafi

Ackumulationen av jord ovan de arkeologiska lämningarna på Nordsand var, vad man skulle kunna kalla, ”mycket pedagogisk”. Under den moderna matjorden så fann vi på stora delar av lokaliteten ett mycket tjockt lager med flygsand. Detta kunde på vissa platser uppnå ett djup på närmare en meter. Under detta så var ett nästan svart lager med fossil åkermark med ett något varierande djup, fyllt med ben från djur och fisk, kol och en del annat avfall. Under detta så fann vi sedermera de flesta arkeologiska anläggningar. Endast en förhistorisk anläggning identifierades i den fossila åkermarken. Men det kan mycket väl ha varit fler som vi grävde bort den översta delen på, då de flesta anläggningar hade naturligt redeponerad fossil åkermark i toppen. Något som var närmast omöjligt att skilja ifrån den ”vanliga” fossila åkermarken. Vidare så fann vi en kokgrop nedgrävd i flygsanden, det var denna som vi fick den vikingatida dateringen ifrån. Dess stratigrafiska placering visar på så vis mycket tydligt på att den inte kan föras samman med resterande dateringar ifrån lokaliteten, utan att detta är en fristående händelse på platsen. Dateringar som togs för pollenanalysen av lokaliteten (benämnda som de tagna ur ”jordprofil” i tabell 1 ovan) understrykte även detta och visade på mycket liten omrörning i lagren av den fossila åkermarken.

figur-3Figur 3: Exempel på stratigrafi i profilväggen. Denna ifrån området som kom att kallas Sör B, denna profil innehöll även den sen merovingiska/tidig vikingatida kokgropen. Bild: Johan Terje Hole & Mikael Cerbing

Arkeologiska lämningar i urval

Överlag så tydde våra undersökningar av Nordsand på att vi grävde något utanför den förhistoriska gårdens huvudsakliga bosättningsplats. Framförallt så fann vi många spår av produktionsanlägg av olika slag samt en del gropar som bör tolkas som avfallsgropar. I allt så fann vi resterna av fyra ugnar på lokaliteten. På de flesta så var endast botten kvar som en större eller mindre hårt bränd yta. Åtminstone tre av dem hade någon typ av lerbotten, ett material som vi inte fann naturligt på lokaliteten så den måste ha blivit förd hit. Ugnarna var alla av olika storlek, den minsta bör inte varit mycket mer än något över en meter i diameter till den största som försvann utanför fältgränsen som bör ha varit över 2 x 1 meter i storlek. Den bäst bevarade ugnen var botten på en kupolugn. Denna var något nedgrävd i sanden varpå de färst kupolen i sidan av nedgrävningen. En intressant detalj i denna var att vi inte fann några spår av bränning i botten medan sidorna var hårt brända. Detta bör betyda att något varit placerat i botten av ugnen när den var i bruk, kanske en sten, som sedan plockats ut när den gick ur bruk. Dock är det möjligt att den sterila jorden på lokaliteten bestod av så pass hög grad av ren sand att in situ  bränningar helt enkelt inte lämnade några spår efter sig. Det var sällan att vi kunde se spår av bränning i exempelvis kokgroparna.

Den underligaste anläggningen vi fann på Nordsand var A788. Detta var en större grop, 2.1 m lång (N-S) och 1.4 m+ bred (Ö-V) vars SV del blivit söndergrävd av ett modernt dike som gick över större delen av fältet. Gropen var i runt 0.6 m djup och hade skarpt sluttande sidor och en flat botten. Det som var intressant med gropen var dess interna organisation. Den västra delen av gropen var i botten täckt med ett tjockt lager av kol och skörbränd sten. Detta avgränsades i öst av en stor stående sten, varefter inget kollager fanns i gropens västra tredjedel. Helt tydligt är att stenen varit till för att avgränsa aktiviteten i gropens västra del ifrån den östra. Kanske även för att ge ett visst skydd från värmen om någon stod i dess östra del. Däremot blev inget funnet i gropen som kunde säga oss vad som producerats (?) i den. Kollagret i botten daterades till 390-540 f.vt. När gropen gått ur bruk så fylldes den till 4/5 delar upp av ett uppblandat avfallslager varefter en mindre eldstad konstruerades i den. När denna gått ur bruk fylldes den helt i och efter detta grävde man en mindre grop i toppen på den större gropen, som även den fylldes med avfall, varefter den övergavs. Helt tydligt är att man har haft ett specifikt syfte med gropen, men vad detta skulle vara, kringgår mig.

figur-4Figur 4: Nordligt riktad profil av A788. Till höger på bilden ses det moderna diket som snittade gropens västra del. Foto: Mikael Cerbing.

I allt så blev lämningarna av fyra eller kanske fem hus dokumenterade på Nordsand. Ingen av dessa hus blev dock så pass väl avgränsade som man skulle kunna önska. Detta berodde på att två av dem till synes försvann ut utanför fältavgränsningen, ett delades på mitten av öns huvudväg och ett var generellt bara mycket osäkert och möjligen delvis bortgrävt av en vattenledning (se figur 4).

Det mest osäkra huset var Hus 2 i den södra mitten av fältet. Det hade generellt rätt vaga och grunda stolphål även om dessa var förhållandevis väl placerade. Däremot så var det både stratigrafiskt och dateringsmässigt det äldsta vi fann på lokaliteten. Och dess möjlighet till att vara realt underbyggs av att alla de äldsta dateringarna kom ifrån samma plats. Huset bestod till synes av två kraftigare bockpar i SÖ, med två vagare, något indragna stolpar längst i SÖ. NV om dessa tre bockpar var huset något utdraget innan den ena stolpen av ett möjligt bockpar blev funnet. Slutligen så fann vi den ena stolpen av ett sista något indraget möjligt bockpar längst i NV. I den utdragna mittre delen av Hus 2 fann vi även resterna av en mycket skadad och med det osäker eldstad. Troligen var huset i bruk under andra halvan av förromersk järnålder.

Under efterarbetet så omtolkades Hus 4 från att ha varit ett osäkert hus till att bli två osäkra hus. Detta eftersom två av stolphålen såg ut att ha blivit återanvända. Eftersom så pass få lämningar blev återfunna av huset, som ser ut att fortsätta NÖ om lokaliteten, så går det går det inte att säga så mycket om det. Den yngre fasen av huset ser ut att hav varit i bruk under andra halvan av romersk järnålder.

Hus 1 var det som vi till synes fann största parten av. Sammanlagt så fann vi tre bockpar och den ena stolpen till ett tredje bockpar. Detta gör huset till ett treskeppigt långhus på minst 25 m och med en minimum bredd på mellan 5 till 6 meter. Dock återfann vi inga spår av ingångspartier eller bruksaktivitet som säkert kan knytas till huset. Detta gör det troligt att Hus 1 inte var ett hus man bodde i, utan kanske snarare en lagerbyggnad, ett stall eller något liknande. Det är också möjligt att husets främsta aktivitetsområde låg i dess västra del, vilken i så fall fortfarande ligger kvar under vägen. Dateringarna visade på att huset var i bruk under senare del av romersk järnålder till sen folkvandringstid.

figur5

Figur 5: Husen som dokumenterades på Nordsand.

Hus 3 är det som har tolkats som gårdens primära och största hus. Något som kan ses som problematiskt eftersom vi endast fann igen vad som bör vara det mest västerliga bockparet. Likaså om man går tillbaka och ser på dateringarna som vi fick ifrån huset så finner vi att denna tolkning kräver en del förklaring. Den främsta anledningen till att jag tolkat dessa stolpar samman är att de såg i de närmaste identiska ut (storlek, konstruktion, typer av packningslager o.s.v.) och samtidigt var de enda stolparna av den typen som blev funna på lokaliteten. Vidare så ser de mycket ut som kraftiga takbärande stolpar som man finner till andra treskeppiga hus från samma tid. Dateringarnas stora differens kan förklaras med att den ena dateringen kom ifrån en litet kollager i botten på den ena stolpen och den andra dateringen från återfyllnaden utav den andra stolpen. Kollagret har tolkats som resterna av brandpreparering av den ursprungliga stolpen till huset. Medan återdeponeringen av naturliga orsaker har skett efter att huset gått ur bruk. Vissa tecken blev även funna av att Hus 3 bör ha haft två faser vilket ytterligare skulle kunna förklara de stora skillnaderna i dateringarna. Slutligen så är även stolparna placerade på fältets högsta punkt, något som i sig kanske inte är så viktigt men som skulle kunna underbygga tesen om ett storslaget långhus som man kunde se från långt håll när man rodde sig in emot Nordsand. Om tolkningen visar sig vara korrekt (något som dock kräver att man återkommer till fältet och öppnar upp mer åt öst) så byggdes Hus 3 någon gång under andra halvan av romersk järnålder och togs ned under mitten av merovingertiden (vendeltid).

Nordsand i ett större sammanhang

Den troliga gården på Nordsand är intressant att se i ett historiskt och regionalt sammanhang på ett flertal olika sätt. Och det är möjligt att skissa på en del intressanta forskningsinriktningar med denna som en av utgångspunkterna. Det är dock viktigt, för att återkomma till vad jag sa inledningsvis, att minnas att det är väldigt lite utgrävt med moderna metoder i Nordnorge. Exempelvis så har endast fyra järnåldershus blivit totalundersökta i landsänden (Cerbing 2016a, s 11). Så många av de idéer som jag här i slutet skall lägga fram är i det minsta dåligt underbyggda och bör snarare ses som idéer för vidare forskning, än som på något sätt fastslagna.

Sandsöy ligger i västra delen av Vågsfjorden med Andfjorden väster om sig och Solbergsfjorden i NÖ. Detta är i sig en intressant plats då vi ser på de större rörelsemönstren i landskapet. För att komma sig nord/syd härifrån med båt, utan att chansa på det öppna havet i väst vilken kan vara rätt farligt, så finns det endast ett fåtal vägar man kan välja. Vi har den inre rutten med Vågfjorden ned till Tjelsundet för att vidare kunna ta sig söderut. Sedan har vi den mittre rutten som är Andfjorden, ned längs Risöysundet och Sortlandsundet för att sedan välja ett av sunden genom Lofoten. Vilken väg man än väljer så tar denna en i närheten av Sandsöy. På så vis så ligger ön väl placerad för att kunna hålla kontroll över farlederna mellan Nordnorge nord för Lofoten och resten av Norge. Detta är en reseruta som möjligen går att spåra ända tillbaka till neolitisk tid (Engedal 2010, s 189-211). Kontroll över denna reseruta kan ha varit av stor vikt för att kunna kontrollera och möjligen beskatta handeln med bland annat samerna i Troms och Finnmark. Det finns mängder med spår efter oljeutvinning av säl och val i de nordligare områdena av Norge ifrån denna tid, så pass att vissa talar om ”Norges första oljeboom” (Henriksen, J. 1996; Henriksen & Valen 2013). Vidare så skedde även handel med skinn, valben och elfenben ifrån valross. Vissa av dessa handelsvaror tycks ha rört sig ända ned till kontinenten. På samma vis så rör sig varor nordöver, järn och prestigeobjekt kan bland annat vara objekt som söktes av de jordbrukande folken i Nordnorge (Cerbing 2016b, Jørgensen 2011).

Sedan tidigare så har mycket av denna diskussion kring högsäten i närområdet handlat om Bjarköy precis NV om Sandsöy. Här är det funnet gravhögar, stornaust, tunanlägg och prestigfynd, och platsen har bland annat knutits till vikingahövdingen Ottar (en av flera platser som folk har ansett att han skall ha bott). Fynden överensstämmer generellt väl med vad man skulle kunna förvänta sig av en centralplats ifrån denna tid (Storli 2006). Om vi tittar närmare på de dateringar som är framkomna, framförallt när det gäller prestigeobjekt och vapen, så finner vi dock att Bjarköy först tycks bli ordentligt etablerad som centralplats under slutet av merovingertiden och början av vikingatiden. Innan dess så är framförallt vapengravar vanligare på Sandsöy. Och denna övergång med vapengravar från Sandsöy till Bjarköy tycks passa rätt väl med nedläggningen av gården på Nordsand. Är det med detta möjligt att vi kan spåra en omplacering av kontrollcentra i området? Detta är svårt att säga utan en större genomgång av materialet och troligen mer utgrävningar, men tendenserna finns där.

Så kommer vi till frågan om varför gården på Nordsand blev nedlagd efter vad som ser ut att ha varit en period på åtminstone runt 500 år. Jag vill här peka på ett par olika saker. Det första är de stora sandflyktslagerna som blev dokumenterade över hela utgrävningsområdet. Att dessa bör ha haft en direkt inverkan på övergivningen av gården bör säga sig självt. Frågan blir dock varför de skedde? Här är mina geologiska och miljöarkeologiska kunskaper inte goda nog för att kunna ge ett direkt svar. Det är dock intressant att liknande (men mycket mindre) lager dokumenterats ifrån ungefär samma tid men på åtminstone en annan plats i Nordnorge (Tveraabak & Alm 1997). Dendrokronologiska undersökningar har även visat på att perioden är ovanligt kall (Kirchhefer 2004) och pollenanalytiska undersökningar på att det sker en generell nedgång i jordbruket i Nordnorge under andra halvan av 600-talet (Vorren et.al. 1990; Vorren 2005). En liknande nedgång går även att spåra något tidigare i södra Norge. Denna nedgång har tidigare ibland knutits samman med den Justiniska pesten (ex Solberg 2003, s 201-203) men har kraftigt kritiserats (ex Harrison 1999 och där påvisad litteratur), även om möjligheten inte helt skall avskrivas (Rasmussen et.al. 2015).

En intressant möjlighet är att detta är något som sker som slutet på en längre nedgångsperiod. År 536, 540 och 547 så exploderar stora vulkaner runt om på jorden. Två av dessa kan ha varit i storleken med Tambora utbrottet 1815 vilket ledde till en klimatnedgång med svält och utbrott av tyfus under året efter. Den 6 juni 1816 så snöade det till och med i Albany, New York (Oppenheimer, C., 2003). Nyare forskning har pekat på att dessa tre utbrott kan ha lett till en global nedgång i temperatur som varade mellan 536 till runt 660 evt. (Büntgen U. et all. 2016). En temperaturnedgång leder till problematik generellt för jordbruket, något som 1816 visat oss. Men för ett förhållandevis enkelt jordbruk i Arktis under järnåldern, som redan tidigare ligger på gränsen av där man faktiskt kan odla, måste en sådan temperaturnedgång varit katastrofal (jmf Stamnes, A.A., 2015).

Flera saker hade varit värt att titta närmare på i förhållande till detta. För det första att få en bättre översikt över jordbruksutvecklingen och nedgången under denna period och denna region under denna tid. För tillfället så sitter vi på en del hypoteser om möjligheter men utan ett bättre dataunderlag så är det svårt att dra några mer säkra slutsatser. Vad vi generellt kan se under denna tid är en större viktläggning vid det militära i framförallt gravmaterialet. Inger Storli har lagt fram detta som att det sker en maktkonsolidering i regionen under denna tid, grundandet av ett mindre konungadöme (Storli 2006). Detta är något som är mycket möjligt, men vad jag frågar mig är varför detta sker? Kan det vara att den generella nedgången i jordbruket leder till hårdare tider och med det en mer militariserad vardag och ideal för de som levde? En annan intressant fråga är om detta kan ha påverkat båtbyggarkonsten i Skandinavien. Vi har trots allt förhållandevis enkla båtar under romersk järnålder och folkvandringstid. Men sedan kommer vi in i vikingatiden med Europas mest avancerade krigsfartyg. Vad skedde däremellan? Att de faktiska båtarna börjar bli allt viktigare för folk syns även i uppgången av båtbegravningar som sker under denna tid, något som sedan blir allt mer populärt tills kristendomen gör sitt intåg (Cerbing 2016b och där hänvisad litteratur). Kan den generella nedgången i klimatet lett till att folk ”tog till havet”, att fisket (och med det båtbyggandet) blev allt viktigare? Detta är obesvarade frågor som hade varit intressant att se närmare på, men det är också frågor som borde vara möjliga att spåra i det arkeologiska materialet om rätt metodik läggs på framförallt provtagningen och analysen av denna.

Författare: Mikael Cerbing

Litteratur

Binns, R., 2011. Gradiometerundersøkelser ved Nordsand (g/br.nr 28/4 og 13), Sandsøya, Bjarkøy k., Troms. Opublicerad rapport.
Bunse, L., 2012. Nordsand, GNR/BNR 28/2 M.FL. Registreringsrapport, Troms Fylkeskommune
Bünter, U. et al. 2016. Cooling and societal change during the Late Antique Little Ice Age from 536 to around 660 AD. I Nature geoscience. S1-7.
Cerbing, M., 2016a. Utgrävningarna på Sandsøy och Grytøya, Harstad Kommune, 2014. Tromsø
museum – universitetsmuseet. Arkeologiska rapporter 2016.
Cerbing, M., 2016b. Arkeologiska utgrävningar av båtgravar och gravhögar, Bitterstad, Hadsel Kommune, Nordland. Tromsø museum – universitetsmuseet. Arkeologiska rapporter 2016.
Engedal, Ø., 2010 The bronze age of northwestern Scandinavia. Universitetet i Bergen. Bergen.
Harrison, D., 1999. Krigarna och helgonens tid. Västeuropas historia 400-800 e.Kr. Prisma.
Henriksen, J. 1996. Hellegropene. Fornminner från en funntom periode. Stensilserie B, nr 42. Universitetet i Tromsø, Tromsø.
Henriksen, S & Valen, C.R. 2013. Skærvika og Fjellvika, Hammerfest Kommune. Raport fra de Arkeologiske undersøkelsene 2009 og 2010. Tromura kulturvitenskap, rapport nr. 43. Tromsø. 
Jørgensen, R. 2011. Prehistoric iron production in north Norway. I Acta Archaeologica, vol 82. Chichester.
Kirchhefer, A., 2004. A discontinuous tree-ring record back to AD 320 from Dividalen, Norway:
references on climate and tree-line history. I Keplin, B., Broll, G. & Mattes, H. Mountains and
northern ecosystems. Uni-Münster. Arbaiten aus dem Institut für Landschaftsökologie, Münster
Oppenheimer, C., 2003. Climatic, environmental and human consequences of the largest known
historic eruption: Tambora volcano (indonesia). Progress in physical geography: Vol 27, s 230
Rasmussen, S., et.al. 2015. Early divergent strains of Yersinia pestis in Euroasia 5,000 years ago. I Cell vol 163, s 571-582.
Solberg, B., 2003. Jernalderen i Norge. Ca. 500 f.Kr – 1030 e.Kr. Cappelen akademisk forlag. Oslo.
Stamnes, A.A., 2015. Assessing the Effect of Temperature Change. Iron Age Crop Production and
settlement Patterns in Mid-Norway. Presented at the Computer Applications and Quantitative Methods in Archaeology (CAA International) Conference in Siena, Italy. 30 of march – 3 april 2015).
Storli, I., 2006. Hålogaland før rikssamlingen. Politiske prosesser i perioden 200-900 e.Kr. Instituttet for sammenlignende kulturforskning. Oslo.
Tveraabak, U. & Alm, T. 1997. En pollenanalytisk undersøkelse av Sandvika på Kvaløya (Tromsø
kommune). Opublicerad rapport i topografiska arkivet. Tromsø museum – Universitetsmuseet. Tromsø.
Vorren, K-D., Nilssen, E. & Mørkved B. 1990. Age and agricultural history of the “stair” farms of North and Central Norway. I Norsk geografisk tidskrift, vol 44.
Vorren, K-D. 2005. Farm development at the Arctic cereal limit in northern Norway – continuity and discontinuities. I Vegetation history and Archaeobotany, Vol 14. Nr 4.

Arkivfynd – ”På kryss i tiden”

Se här vilket roligt arkivfynd vi hittade! Vi har ingen exakt datering, men 1980-tal kan vi med säkerhet säga att korsordet är ifrån. Korsordet är gjort av Yvonne Peterson.

Korsordet är uppladdad dubbelt, den ena är liten och den andra stor i upplösningen. För att öppna korsordet i egen fönster i full upplösning klickar du ”visa i full storlek” nere i högra hörnet på bilden.

Inventering med Roger Nyqvist, Delsjöområdet

Sedan många år tillbaka har jag tillsammans med GAST haft inventeringsdagar under antingen vår eller höst. Detta för att väcka intresset och förståelse för att tolka och arbeta med landskapsperspektiv, men även själva grunden för den arkeologiska informationen. Idag bedrivs i princip ingen inventering förutom i samband med olika typer av arkeologiska utredningar inför exploateringar.
Vid våra inventeringsdagar har vi varit i olika delar av Delsjöområdet på lokaler som redan hade kända lämningar, detta för att diskutera lägen och hur man kan identifiera lämningarna. Inför denna omgång blev jag kontaktad av ekonomhistorikern Per Hallén vid Göteborgs Universitet, som undrade om vi hade bestämt området för denna omgång av inventeringsövning. Jag tog därefter kontakt med GAST som tyckte att det fanns intressanta möjligheter i detta projekt. Vi diskuterade snabbt fram att Delsjöområdet är intressant och jobbade med tanken på att ha detta som ett stabilt område, med återkommande moment samt viss del av nyinventering utifrån vissa frågeställningar. Vi har blandade historiska källor som kartor, målningar och kamerala samt kyrkliga arkiv. Enligt Per Hallén så skulle det finnas möjligheter att jobba med många olika aspekter som förmedling och texter till skyltar och guidningar, kanske även grävning av vissa platser för att både svara på egna frågeställningar och visa arkeologisk verksamhet för skolor och boende samt andra intressenter.
Vi hade flera möten för att försöka bestämma vilka delar av verksamheten skulle fångas in i ett studentägt projekt. Vi fastnade för det brukade landskapet, i detta förekommer studier kring ekonomiska och sociala rum under framförallt senare delen av 1800-talet men givetvis även i den mån vi kan identifiera äldre tiders användande. Vi har fördelen att detta är ett område som innehåller stora arealer som inte har inventerats på ett adekvat yttäckande sätt. Så det finns många möjliga nya upptäckter.  /Roger Nyqvist

Delsjöprojektet- sociala rum, dåtid och framtid?

Tillfälle 1: 2016-03-13            Tillfälle 2: 2016-04-17

GAST har i samarbete med Fil. Dok. Roger Nyqvist påbörjat ett nytt inventeringsprojekt med utgångspunkt i Delsjöområdet i östra Göteborg. Det är ett projekt med många möjligheter och dessutom har väldigt få arkeologiska undersökningar gjorts av Delsjöområdet. Vi som studenter får med detta projekt möjlighet att testa olika metoder och studera området ur olika perspektiv.

delsjoinv (1)

Roger Nyqvist lär ut hur man ska tänka när man inventerar och hur man läser av ett landskap. Bild: Evan Skole.

Studenter från GAST har tillsammans med Roger varit ute och inventerat ett par gånger i området kring Stora Torp som ligger i utkanten av Delsjöområdet. Detta för att börja lära känna omgivningen bättre och för att få projektet i rullning. Vi har identifierat olika strukturer som bl.a. murar, en eventuell torpgrund, en grund till ett utkikstorn, samt en grund till något vi för tillfället kallar för ”Punchverandan”, som skulle kunna vara något som har ingå i det vi kallar för sociala rum. Vi har även börjat mäta in några punkter med GPS, som sedan kommer arbetas med i GiS för att få en bättre överblick över det vi hittar och göra analysera av lämningars position i landskapet.

delsjoinv (2)

Karta på området kring Delsjön. Vi har som mål att succesivt inventera av området som ligger norr och väst om sjön. Vi har börjat inventera kring Stora Torp som är ligger innanför den blåa runda markeringen.

Vårt syfte med projektet är att inventera och identifiera lämningar som kan öka vår förståelse om landskapet runt Delsjön och dess betydelse. Projektet har som ambition att pågå i tre år, där vi betar av delar av området succesivt med inventeringar, ev. provgropar och provtagningar. Vi kommer främst att inventera området okulärt. Vi mäter även in det vi kan hitta med GPS, vilket sedan kan analyseras med hjälp av GIS. Framöver hoppas vi även på att kunna ta provgropar för att få en djupare kunskap om intressanta platser som kan dyka upp. Vi kommer också ta hjälp av arkivstudier och kartstudier för att kunna jämföra det vi ser i landskapet med vad som finns dokumenterat.

Vi har delat in projektet i olika inriktningar. Den första inriktning har vi valt att kalla för ”Sociala rum” då landskapet har omformats och påverkats mycket av de som ägde marken kring 1700-1800 tal. Det var en tid då en samhällselit gärna skapade pampiga trädgårdar och ville ha ett landskap att kunna promenera runt i. Hur har området används socialt? Hur kan man spår av det i landskapet?

delsjoinv (3)

Hörnet av det vi nu kallar för ”punchverandan”. En rad stenar placerade på en platå, på toppen av en dal med bokskog och har utsikt över Stora Torp. Bild: Evan Skole.

I en andra inriktning i projektet som vi nu kallar för ”Resurser”, har mer fokus på den materiella aspekten, där vi tittar på hur landskapets kan har brukats ekonomiskt. Vi letar efter spår av ev. odling, boplatser, jakt och fångst. Det finns även en del stentäkter i området som tyder på att man har huggit sten.

delsjoinv (4)

Vi mäter in en grund till ett torp. Den är placerad bara några meter bort från ”punchverandan”. Bild: Evan Skole

I den tredje inriktning ”Framtid”, tittar vi på hur området kommer att kunna utvecklas i framtiden. Vi har som mål att använda oss olika analysmetoder som t.ex. fosfatkarteringar, XRF-analyser, Kol-14 dateringar och makroprover. Med hjälp av dess metoder kan man tolka hur klimatförändringar kommer påverka landskapet och dess materiella lämningar.

I den sista inriktningen som vi kallar för ”förmedling”, har vi som ambition att ge hela projektet en mer publik karaktär. Vi vill arbeta med att få ut information om det vi kan hitta och den kunskap vi kommer få fram från våra inventeringar.  Förmedlingen kommer det att kunna ske genom fler kanaler dels via samarbeten med skolor och föreningar, men också via föreläsningar och guidningar i området. Vi vill även använda oss visuella medier så som publika utställningar och filmvisningar.

Vi kommer framöver arbeta med att planera in fler inventeringar i området, och att på längre sikt även få tillstånd till provgropar. Vi vill även få med fler deltagare till projektet bland medlemmar i GAST för att kunna driva det vidare.

Författare: Matilda Forsén, Jessica Stocks, Fredrik Gustavsson.
Bilder: Evan Skole