När jag studerade arkeologi i Göteborg under första halvan av 2000-talet så var fokus lagt, som det skall vara, på närområdet. Efter detta så såg vi ut mot Europa och till viss del världen. Ett område som till stor del ignorerades var Skandinavien norr om Uppsala (måhända en smärre, men inte särskilt stor överdrift). Den enda bok som jag minns vi hade som tog upp detta var Evert Boudous Norrland Forntid (1992) och någon sida här och där i Göran Burenhults Nordisk Arkeologi (1999, 2000). Så när jag 2010 fann mig själv som fältledare i Finnmark i Nordnorge uppmärksammade jag en stor lucka i min arkeologikunskap, och en region i världen med mer spännande arkeologi än vad jag trodde. Jag har i denna, och i förhoppningsvis några kommande artiklar, tänkt sprida lite ljus över arkeologiska utgrävningar som senare år skett i denna del av Skandinavien.
Nordnorge är ett mycket spännande men samtidigt frustrerade område för arkeologisk forskning, och dessa ting hänger till stor del samman. Eftersom regionen, i likhet med Norrland och andra nordliga områden, har en mycket liten befolkning i jämförelse med dess yta så är utbyggnadstakten mycket låg. Detta leder till förhållande vis få utgrävningar (och jobb…) och med detta en mycket långsam tillväxt av arkeologisk information. ”Fördelen” med detta, om man kan säga så, är att vi vet väldigt lite om väldigt mycket. Något som gör att varje utgrävning kan, och ofta gör, att helt ny information kommer fram som vi inte visste något om sedan tidigare. Jag har under mina sju säsonger i Nordnorge medverkat på ett flertal utgrävningar som har lett till resultat som ingen tidigare visste något om. Detta är givetvis något man kan säga om varje utgrävning, varje gång vi gräver ut en arkeologisk anläggning så tillför vi unik kunskap om denna som ingen kände till tidigare. Men jag anser trotts detta att det är en viss skillnad mellan att gräva ut den hundrafemtionde gården från romersk järnålder i Halland, mot att gräva ut den femte i Nordnorge. Procenten med sedan tidigare okänd kunskap som kan fås fram ur dokumentationen med även mycket enkel analys, är mycket högre. Detta kan givetvis stötas och blötas i det oändliga, men jag hoppas att ni förstår andemeningen av det jag avser. Det är färre bitar av pusslet som har blivit funna här uppe, detta leder till att varje bit ger oss en större idé om vad bilden faktiskt föreställer.
Utgrävningen
I denna artikel skall jag i korthet presentera och diskutera utgrävningen 2014 på Nordsand på Sandsøy, i Harstad kommun, Troms Fylke. Bakgrunden till utgrävningen var att Veivesendet bestämt att koppla samman de tre öarna Sandsöy, Grytöya och Bjarköy med en tunnel mellan Grytöya och Bjarköy och en bro mellan Grytöy och Sandsöy. Under de arkeologiska registreringarna som utfördes av Troms fylke 2011 och 2012 så påträffades en mängd med anläggningar på planområdet på Sandsöy vilka behövde undersökas innan bygget kunde påbörjas. (I Norge så har generellt fylkena hand om registreringen av kulturminnen och universitetsmuseerna har hand om de slutgiltiga utgrävningarna. Med vissa undantag som samiska kulturminnen, medeltida kulturminnen och kulturminnen under vattenytan).
Figur 1: Lokalisering av lokaliteten. Bild: Mikael Cerbing
Utgrävningarna på Sandsöy utfördes under 4 veckor från slutet av maj till mitten av juni av ett team med fem arkeologer, där undertecknad hade huvudansvar för fältarbetet och herr Hole hade överordnat ansvar för den digitala dokumentationen, en förhållandevis vanlig arbetsuppdelning bland fältledande personal i Nordnorge. Perioden hade överlag normalt Nordnorskt väder med soligt och fint i början av utgrävningen, vilket degenererade till hagelstormar och liknande väder i mitten av juni. I allt undersöktes en areal av nästan 4900 m2, vilken innehöll närmare hundra anläggningar och mycket tydliga spår av fossil åkermark.
Under förundersökningarna så hade man funnit ett tiotal anläggningar vilka gav en mycket spretig datering. Allt ifrån en kokgrop från slutet av yngre bronsålder (1306-1106 fvt.) i den nordliga delen av undersökningsområdet till en annan kokgrop något väst om ytan vi skulle undersöka vilken daterades till slutet av folkvandringstid (386-539 evt.). Försök med gradiometerundersökning hade också utförts (Binns 2011), men dessa resultat avskrevs till stor del redan under den andra förundersökningen 2012 (Bunse 2012). Resterande frågetecken från gradiometerundersökning avskrev vi under slutundersökningarna.
Det har inget syfte att i en artikel som detta att gå närmare in på vad vi specifikt fann under utgrävningarna, utan hänvisar er här till slutrapporten (Cerbing 2016a). Det är dock värt att nämna att vi i det nordliga området av utgrävningen fann få arkeologiska lämningar, endast nio kokgropar/eldstäder av olika storlekar. Men det sydliga (och mycket mindre) området var fyllt med mängder av olika typer av nedgrävningar. Jag skall i resten av texten koncentrera mig på att presentera resultaten och en del av de slutsatser och vidare forskningstrådar som man kan dra utifrån dessa.
Figur 2: Fält Sör A och B. Bild: Johan Terje Hole
Dateringar
Om vi börjar med att se på dateringsunderlaget ifrån Nordsand (Tabell 1) så ger denna oss en rätt fin historia över lokaliteten. Vi har en inledande mycket sporadisk aktivitet som utspelar sig under sista årtusendet innan vår tidräkning. Någon gång under andra eller tredje århundradet efter vår tidräkning tycks dock en mer permanent bosättning etableras på Nordsand. Denna är i bruk under ungefär fem till sexhundra år innan den överges, troligen någon gång under övergången från mellan 600-talet och 700-talet. Därefter har vi en datering ifrån början av vikingatid (680-800 e.vt. (jag skall senare ta upp varför denna inte kan hänga samman med resterande dateringar)) och slutligen en modern datering ifrån matjorden på lokaliteten.
Tabell 1: Samtliga dateringar tagna ifrån Nordsand. Förutom dateringar tagna under utgrävningen inkluderar detta även dateringar ifrån förundersökningarna samt dateringar tagna för pollenrapporten.
Stratigrafi
Ackumulationen av jord ovan de arkeologiska lämningarna på Nordsand var, vad man skulle kunna kalla, ”mycket pedagogisk”. Under den moderna matjorden så fann vi på stora delar av lokaliteten ett mycket tjockt lager med flygsand. Detta kunde på vissa platser uppnå ett djup på närmare en meter. Under detta så var ett nästan svart lager med fossil åkermark med ett något varierande djup, fyllt med ben från djur och fisk, kol och en del annat avfall. Under detta så fann vi sedermera de flesta arkeologiska anläggningar. Endast en förhistorisk anläggning identifierades i den fossila åkermarken. Men det kan mycket väl ha varit fler som vi grävde bort den översta delen på, då de flesta anläggningar hade naturligt redeponerad fossil åkermark i toppen. Något som var närmast omöjligt att skilja ifrån den ”vanliga” fossila åkermarken. Vidare så fann vi en kokgrop nedgrävd i flygsanden, det var denna som vi fick den vikingatida dateringen ifrån. Dess stratigrafiska placering visar på så vis mycket tydligt på att den inte kan föras samman med resterande dateringar ifrån lokaliteten, utan att detta är en fristående händelse på platsen. Dateringar som togs för pollenanalysen av lokaliteten (benämnda som de tagna ur ”jordprofil” i tabell 1 ovan) understrykte även detta och visade på mycket liten omrörning i lagren av den fossila åkermarken.
Figur 3: Exempel på stratigrafi i profilväggen. Denna ifrån området som kom att kallas Sör B, denna profil innehöll även den sen merovingiska/tidig vikingatida kokgropen. Bild: Johan Terje Hole & Mikael Cerbing
Arkeologiska lämningar i urval
Överlag så tydde våra undersökningar av Nordsand på att vi grävde något utanför den förhistoriska gårdens huvudsakliga bosättningsplats. Framförallt så fann vi många spår av produktionsanlägg av olika slag samt en del gropar som bör tolkas som avfallsgropar. I allt så fann vi resterna av fyra ugnar på lokaliteten. På de flesta så var endast botten kvar som en större eller mindre hårt bränd yta. Åtminstone tre av dem hade någon typ av lerbotten, ett material som vi inte fann naturligt på lokaliteten så den måste ha blivit förd hit. Ugnarna var alla av olika storlek, den minsta bör inte varit mycket mer än något över en meter i diameter till den största som försvann utanför fältgränsen som bör ha varit över 2 x 1 meter i storlek. Den bäst bevarade ugnen var botten på en kupolugn. Denna var något nedgrävd i sanden varpå de färst kupolen i sidan av nedgrävningen. En intressant detalj i denna var att vi inte fann några spår av bränning i botten medan sidorna var hårt brända. Detta bör betyda att något varit placerat i botten av ugnen när den var i bruk, kanske en sten, som sedan plockats ut när den gick ur bruk. Dock är det möjligt att den sterila jorden på lokaliteten bestod av så pass hög grad av ren sand att in situ bränningar helt enkelt inte lämnade några spår efter sig. Det var sällan att vi kunde se spår av bränning i exempelvis kokgroparna.
Den underligaste anläggningen vi fann på Nordsand var A788. Detta var en större grop, 2.1 m lång (N-S) och 1.4 m+ bred (Ö-V) vars SV del blivit söndergrävd av ett modernt dike som gick över större delen av fältet. Gropen var i runt 0.6 m djup och hade skarpt sluttande sidor och en flat botten. Det som var intressant med gropen var dess interna organisation. Den västra delen av gropen var i botten täckt med ett tjockt lager av kol och skörbränd sten. Detta avgränsades i öst av en stor stående sten, varefter inget kollager fanns i gropens västra tredjedel. Helt tydligt är att stenen varit till för att avgränsa aktiviteten i gropens västra del ifrån den östra. Kanske även för att ge ett visst skydd från värmen om någon stod i dess östra del. Däremot blev inget funnet i gropen som kunde säga oss vad som producerats (?) i den. Kollagret i botten daterades till 390-540 f.vt. När gropen gått ur bruk så fylldes den till 4/5 delar upp av ett uppblandat avfallslager varefter en mindre eldstad konstruerades i den. När denna gått ur bruk fylldes den helt i och efter detta grävde man en mindre grop i toppen på den större gropen, som även den fylldes med avfall, varefter den övergavs. Helt tydligt är att man har haft ett specifikt syfte med gropen, men vad detta skulle vara, kringgår mig.
Figur 4: Nordligt riktad profil av A788. Till höger på bilden ses det moderna diket som snittade gropens västra del. Foto: Mikael Cerbing.
I allt så blev lämningarna av fyra eller kanske fem hus dokumenterade på Nordsand. Ingen av dessa hus blev dock så pass väl avgränsade som man skulle kunna önska. Detta berodde på att två av dem till synes försvann ut utanför fältavgränsningen, ett delades på mitten av öns huvudväg och ett var generellt bara mycket osäkert och möjligen delvis bortgrävt av en vattenledning (se figur 4).
Det mest osäkra huset var Hus 2 i den södra mitten av fältet. Det hade generellt rätt vaga och grunda stolphål även om dessa var förhållandevis väl placerade. Däremot så var det både stratigrafiskt och dateringsmässigt det äldsta vi fann på lokaliteten. Och dess möjlighet till att vara realt underbyggs av att alla de äldsta dateringarna kom ifrån samma plats. Huset bestod till synes av två kraftigare bockpar i SÖ, med två vagare, något indragna stolpar längst i SÖ. NV om dessa tre bockpar var huset något utdraget innan den ena stolpen av ett möjligt bockpar blev funnet. Slutligen så fann vi den ena stolpen av ett sista något indraget möjligt bockpar längst i NV. I den utdragna mittre delen av Hus 2 fann vi även resterna av en mycket skadad och med det osäker eldstad. Troligen var huset i bruk under andra halvan av förromersk järnålder.
Under efterarbetet så omtolkades Hus 4 från att ha varit ett osäkert hus till att bli två osäkra hus. Detta eftersom två av stolphålen såg ut att ha blivit återanvända. Eftersom så pass få lämningar blev återfunna av huset, som ser ut att fortsätta NÖ om lokaliteten, så går det går det inte att säga så mycket om det. Den yngre fasen av huset ser ut att hav varit i bruk under andra halvan av romersk järnålder.
Hus 1 var det som vi till synes fann största parten av. Sammanlagt så fann vi tre bockpar och den ena stolpen till ett tredje bockpar. Detta gör huset till ett treskeppigt långhus på minst 25 m och med en minimum bredd på mellan 5 till 6 meter. Dock återfann vi inga spår av ingångspartier eller bruksaktivitet som säkert kan knytas till huset. Detta gör det troligt att Hus 1 inte var ett hus man bodde i, utan kanske snarare en lagerbyggnad, ett stall eller något liknande. Det är också möjligt att husets främsta aktivitetsområde låg i dess västra del, vilken i så fall fortfarande ligger kvar under vägen. Dateringarna visade på att huset var i bruk under senare del av romersk järnålder till sen folkvandringstid.
Figur 5: Husen som dokumenterades på Nordsand.
Hus 3 är det som har tolkats som gårdens primära och största hus. Något som kan ses som problematiskt eftersom vi endast fann igen vad som bör vara det mest västerliga bockparet. Likaså om man går tillbaka och ser på dateringarna som vi fick ifrån huset så finner vi att denna tolkning kräver en del förklaring. Den främsta anledningen till att jag tolkat dessa stolpar samman är att de såg i de närmaste identiska ut (storlek, konstruktion, typer av packningslager o.s.v.) och samtidigt var de enda stolparna av den typen som blev funna på lokaliteten. Vidare så ser de mycket ut som kraftiga takbärande stolpar som man finner till andra treskeppiga hus från samma tid. Dateringarnas stora differens kan förklaras med att den ena dateringen kom ifrån en litet kollager i botten på den ena stolpen och den andra dateringen från återfyllnaden utav den andra stolpen. Kollagret har tolkats som resterna av brandpreparering av den ursprungliga stolpen till huset. Medan återdeponeringen av naturliga orsaker har skett efter att huset gått ur bruk. Vissa tecken blev även funna av att Hus 3 bör ha haft två faser vilket ytterligare skulle kunna förklara de stora skillnaderna i dateringarna. Slutligen så är även stolparna placerade på fältets högsta punkt, något som i sig kanske inte är så viktigt men som skulle kunna underbygga tesen om ett storslaget långhus som man kunde se från långt håll när man rodde sig in emot Nordsand. Om tolkningen visar sig vara korrekt (något som dock kräver att man återkommer till fältet och öppnar upp mer åt öst) så byggdes Hus 3 någon gång under andra halvan av romersk järnålder och togs ned under mitten av merovingertiden (vendeltid).
Nordsand i ett större sammanhang
Den troliga gården på Nordsand är intressant att se i ett historiskt och regionalt sammanhang på ett flertal olika sätt. Och det är möjligt att skissa på en del intressanta forskningsinriktningar med denna som en av utgångspunkterna. Det är dock viktigt, för att återkomma till vad jag sa inledningsvis, att minnas att det är väldigt lite utgrävt med moderna metoder i Nordnorge. Exempelvis så har endast fyra järnåldershus blivit totalundersökta i landsänden (Cerbing 2016a, s 11). Så många av de idéer som jag här i slutet skall lägga fram är i det minsta dåligt underbyggda och bör snarare ses som idéer för vidare forskning, än som på något sätt fastslagna.
Sandsöy ligger i västra delen av Vågsfjorden med Andfjorden väster om sig och Solbergsfjorden i NÖ. Detta är i sig en intressant plats då vi ser på de större rörelsemönstren i landskapet. För att komma sig nord/syd härifrån med båt, utan att chansa på det öppna havet i väst vilken kan vara rätt farligt, så finns det endast ett fåtal vägar man kan välja. Vi har den inre rutten med Vågfjorden ned till Tjelsundet för att vidare kunna ta sig söderut. Sedan har vi den mittre rutten som är Andfjorden, ned längs Risöysundet och Sortlandsundet för att sedan välja ett av sunden genom Lofoten. Vilken väg man än väljer så tar denna en i närheten av Sandsöy. På så vis så ligger ön väl placerad för att kunna hålla kontroll över farlederna mellan Nordnorge nord för Lofoten och resten av Norge. Detta är en reseruta som möjligen går att spåra ända tillbaka till neolitisk tid (Engedal 2010, s 189-211). Kontroll över denna reseruta kan ha varit av stor vikt för att kunna kontrollera och möjligen beskatta handeln med bland annat samerna i Troms och Finnmark. Det finns mängder med spår efter oljeutvinning av säl och val i de nordligare områdena av Norge ifrån denna tid, så pass att vissa talar om ”Norges första oljeboom” (Henriksen, J. 1996; Henriksen & Valen 2013). Vidare så skedde även handel med skinn, valben och elfenben ifrån valross. Vissa av dessa handelsvaror tycks ha rört sig ända ned till kontinenten. På samma vis så rör sig varor nordöver, järn och prestigeobjekt kan bland annat vara objekt som söktes av de jordbrukande folken i Nordnorge (Cerbing 2016b, Jørgensen 2011).
Sedan tidigare så har mycket av denna diskussion kring högsäten i närområdet handlat om Bjarköy precis NV om Sandsöy. Här är det funnet gravhögar, stornaust, tunanlägg och prestigfynd, och platsen har bland annat knutits till vikingahövdingen Ottar (en av flera platser som folk har ansett att han skall ha bott). Fynden överensstämmer generellt väl med vad man skulle kunna förvänta sig av en centralplats ifrån denna tid (Storli 2006). Om vi tittar närmare på de dateringar som är framkomna, framförallt när det gäller prestigeobjekt och vapen, så finner vi dock att Bjarköy först tycks bli ordentligt etablerad som centralplats under slutet av merovingertiden och början av vikingatiden. Innan dess så är framförallt vapengravar vanligare på Sandsöy. Och denna övergång med vapengravar från Sandsöy till Bjarköy tycks passa rätt väl med nedläggningen av gården på Nordsand. Är det med detta möjligt att vi kan spåra en omplacering av kontrollcentra i området? Detta är svårt att säga utan en större genomgång av materialet och troligen mer utgrävningar, men tendenserna finns där.
Så kommer vi till frågan om varför gården på Nordsand blev nedlagd efter vad som ser ut att ha varit en period på åtminstone runt 500 år. Jag vill här peka på ett par olika saker. Det första är de stora sandflyktslagerna som blev dokumenterade över hela utgrävningsområdet. Att dessa bör ha haft en direkt inverkan på övergivningen av gården bör säga sig självt. Frågan blir dock varför de skedde? Här är mina geologiska och miljöarkeologiska kunskaper inte goda nog för att kunna ge ett direkt svar. Det är dock intressant att liknande (men mycket mindre) lager dokumenterats ifrån ungefär samma tid men på åtminstone en annan plats i Nordnorge (Tveraabak & Alm 1997). Dendrokronologiska undersökningar har även visat på att perioden är ovanligt kall (Kirchhefer 2004) och pollenanalytiska undersökningar på att det sker en generell nedgång i jordbruket i Nordnorge under andra halvan av 600-talet (Vorren et.al. 1990; Vorren 2005). En liknande nedgång går även att spåra något tidigare i södra Norge. Denna nedgång har tidigare ibland knutits samman med den Justiniska pesten (ex Solberg 2003, s 201-203) men har kraftigt kritiserats (ex Harrison 1999 och där påvisad litteratur), även om möjligheten inte helt skall avskrivas (Rasmussen et.al. 2015).
En intressant möjlighet är att detta är något som sker som slutet på en längre nedgångsperiod. År 536, 540 och 547 så exploderar stora vulkaner runt om på jorden. Två av dessa kan ha varit i storleken med Tambora utbrottet 1815 vilket ledde till en klimatnedgång med svält och utbrott av tyfus under året efter. Den 6 juni 1816 så snöade det till och med i Albany, New York (Oppenheimer, C., 2003). Nyare forskning har pekat på att dessa tre utbrott kan ha lett till en global nedgång i temperatur som varade mellan 536 till runt 660 evt. (Büntgen U. et all. 2016). En temperaturnedgång leder till problematik generellt för jordbruket, något som 1816 visat oss. Men för ett förhållandevis enkelt jordbruk i Arktis under järnåldern, som redan tidigare ligger på gränsen av där man faktiskt kan odla, måste en sådan temperaturnedgång varit katastrofal (jmf Stamnes, A.A., 2015).
Flera saker hade varit värt att titta närmare på i förhållande till detta. För det första att få en bättre översikt över jordbruksutvecklingen och nedgången under denna period och denna region under denna tid. För tillfället så sitter vi på en del hypoteser om möjligheter men utan ett bättre dataunderlag så är det svårt att dra några mer säkra slutsatser. Vad vi generellt kan se under denna tid är en större viktläggning vid det militära i framförallt gravmaterialet. Inger Storli har lagt fram detta som att det sker en maktkonsolidering i regionen under denna tid, grundandet av ett mindre konungadöme (Storli 2006). Detta är något som är mycket möjligt, men vad jag frågar mig är varför detta sker? Kan det vara att den generella nedgången i jordbruket leder till hårdare tider och med det en mer militariserad vardag och ideal för de som levde? En annan intressant fråga är om detta kan ha påverkat båtbyggarkonsten i Skandinavien. Vi har trots allt förhållandevis enkla båtar under romersk järnålder och folkvandringstid. Men sedan kommer vi in i vikingatiden med Europas mest avancerade krigsfartyg. Vad skedde däremellan? Att de faktiska båtarna börjar bli allt viktigare för folk syns även i uppgången av båtbegravningar som sker under denna tid, något som sedan blir allt mer populärt tills kristendomen gör sitt intåg (Cerbing 2016b och där hänvisad litteratur). Kan den generella nedgången i klimatet lett till att folk ”tog till havet”, att fisket (och med det båtbyggandet) blev allt viktigare? Detta är obesvarade frågor som hade varit intressant att se närmare på, men det är också frågor som borde vara möjliga att spåra i det arkeologiska materialet om rätt metodik läggs på framförallt provtagningen och analysen av denna.
Författare: Mikael Cerbing
Litteratur
Binns, R., 2011. Gradiometerundersøkelser ved Nordsand (g/br.nr 28/4 og 13), Sandsøya, Bjarkøy k., Troms. Opublicerad rapport.
Bunse, L., 2012. Nordsand, GNR/BNR 28/2 M.FL. Registreringsrapport, Troms Fylkeskommune
Bünter, U. et al. 2016. Cooling and societal change during the Late Antique Little Ice Age from 536 to around 660 AD. I Nature geoscience. S1-7.
Cerbing, M., 2016a. Utgrävningarna på Sandsøy och Grytøya, Harstad Kommune, 2014. Tromsø
museum – universitetsmuseet. Arkeologiska rapporter 2016.
Cerbing, M., 2016b. Arkeologiska utgrävningar av båtgravar och gravhögar, Bitterstad, Hadsel Kommune, Nordland. Tromsø museum – universitetsmuseet. Arkeologiska rapporter 2016.
Engedal, Ø., 2010 The bronze age of northwestern Scandinavia. Universitetet i Bergen. Bergen.
Harrison, D., 1999. Krigarna och helgonens tid. Västeuropas historia 400-800 e.Kr. Prisma.
Henriksen, J. 1996. Hellegropene. Fornminner från en funntom periode. Stensilserie B, nr 42. Universitetet i Tromsø, Tromsø.
Henriksen, S & Valen, C.R. 2013. Skærvika og Fjellvika, Hammerfest Kommune. Raport fra de Arkeologiske undersøkelsene 2009 og 2010. Tromura kulturvitenskap, rapport nr. 43. Tromsø.
Jørgensen, R. 2011. Prehistoric iron production in north Norway. I Acta Archaeologica, vol 82. Chichester.
Kirchhefer, A., 2004. A discontinuous tree-ring record back to AD 320 from Dividalen, Norway:
references on climate and tree-line history. I Keplin, B., Broll, G. & Mattes, H. Mountains and
northern ecosystems. Uni-Münster. Arbaiten aus dem Institut für Landschaftsökologie, Münster
Oppenheimer, C., 2003. Climatic, environmental and human consequences of the largest known
historic eruption: Tambora volcano (indonesia). Progress in physical geography: Vol 27, s 230
Rasmussen, S., et.al. 2015. Early divergent strains of Yersinia pestis in Euroasia 5,000 years ago. I Cell vol 163, s 571-582.
Solberg, B., 2003. Jernalderen i Norge. Ca. 500 f.Kr – 1030 e.Kr. Cappelen akademisk forlag. Oslo.
Stamnes, A.A., 2015. Assessing the Effect of Temperature Change. Iron Age Crop Production and
settlement Patterns in Mid-Norway. Presented at the Computer Applications and Quantitative Methods in Archaeology (CAA International) Conference in Siena, Italy. 30 of march – 3 april 2015).
Storli, I., 2006. Hålogaland før rikssamlingen. Politiske prosesser i perioden 200-900 e.Kr. Instituttet for sammenlignende kulturforskning. Oslo.
Tveraabak, U. & Alm, T. 1997. En pollenanalytisk undersøkelse av Sandvika på Kvaløya (Tromsø
kommune). Opublicerad rapport i topografiska arkivet. Tromsø museum – Universitetsmuseet. Tromsø.
Vorren, K-D., Nilssen, E. & Mørkved B. 1990. Age and agricultural history of the “stair” farms of North and Central Norway. I Norsk geografisk tidskrift, vol 44.
Vorren, K-D. 2005. Farm development at the Arctic cereal limit in northern Norway – continuity and discontinuities. I Vegetation history and Archaeobotany, Vol 14. Nr 4.
GAST 